PROGRAM

Ludwig van Beethoven (1770-1827)

Sonat f-moll op.2.1 (1795) Allegro — Adagio — Menuetto. Allegretto — Prestissimo

Sex Bagateller op. 126 (1824) Andante con moto G-dur — Allegro g-moll — Andante Ess-dur — Presto h-moll — Quasi allegretto G-dur — Presto.  Andante amabile e con moto. Presto Ess-dur

PAUS

Franz Liszt (1811-1886)

Petrarcasonett nr. 123 (1849)

Ungersk rapsodi nr. 5 (1847)

Genéves klockor (1835)

Vallée d’ Obermann (1854)

I filmen Beethoven's Birthday: A Celebration in Vienna från beethovenåret 1970 — som man hittar på YouTube — berättar Leonard Bernstein att Beethoven inte hade några vänner utan bara beundrare, att han under sina 35 år i Wien bebodde 71 olika bedrövligt hållna bostäder — kvartar vore ett lämpligare ord — där tjänstefolket i vredesmod byttes ut i samma takt som kvartarna, att hans dövhet och överkänsliga sinnelag förde honom bort från människorna, men att han ur detta känslomässiga och vardagliga kaos med sina toner skapade en vacker perfekt värld — en musik som når oss alla oavsett vem vi är — ung eller gammal, utåtriktad eller inåtvänd, naiv eller sofistikerad, amatör eller yrkesmusiker- ja, till och med ond eller god.

Känslomänniskan Bernstein överdrev nog litet kring Beethovens vänlöshet för Beethoven hade vänner som gjorde allt för honom, men de hade svårt att tränga igenom Beethovens karga skal. Innerst inne var Beethoven en glad gamäng, sina vänners vän och en entusiastisk pratkvarn vars svada förnöjde. Detta och framförallt hans rikhaltiga musik har skaffat honom oräkneliga vänner.

För dagens konsert har jag valt det allra första verk för piano som Beethoven lät publicera, och det allra sista. Sonaten är djärv, vital och överdådig men har också ett högtidligt Adagio, och denna sonats ungdomliga entusiasm utgör en kontrast till bagatellernas kargare atmosfär. Beethoven var mycket nöjd med de här bagatellerna och när de skulle publiceras skrev han till sin förläggare att ”det här är nog det bästa jag har gjort!” Ja, man förstår Beethovens entusiasm. Den här musiken är fascinerande och spännande —- ibland nästan våldsam virtuos och ibland ömsint och tankfull. Den sista bagatellen inleds och avslutas med en fanfar. Kanske ville Beethoven på så sätt hylla sittinstrument som hade betytt så mycket för honom alltsedan barndomen.

Vi genomlever en farlig tid, och kreativa goda genier som Beethoven och Liszt — och Bernstein — behövs som en motvikt till det kaos som vi åstadkommer i vår vackra värld som vi fått oss till skänks.

När Franz Liszt spelade piano fick han sin vän HC Andersen att skriva: ”Jag hörde toner som jag inte visste fanns, och jag fördes till Fantasiens förtrollade värld.” I de fyra verk av Liszt som jag spelar i dag kan man väl hålla med den mästerlige sagoberättaren. I Petrarcasonetten ryms otroliga kontraster och Liszts tolkning av Petrarcas kärleksdikt från mitten av 1300-talet mynnar ut i ett subtilt intet. Den ungerska rapsodin är en tragisk dramatisk tondikt, men i Genéves klockor jublar Liszt: hans dotter Blandine föddes i Genéve i december 1835, och i sin lycka över denna tilldragelse låter han inledningsvis stadens klockor slå lugnt och stilla för att till sist dränka staden i sitt mäktiga dån. I styckets slut hörs långt nere i basen sju mäktiga toner — klockan slår sju. Vallée d"Obermann är ett storslaget verk som tar andan ur lyssnaren — och nästan av pianisten. Styckets utgångspunkt är två texter från början av 1800-talet — romanen Obermann av Étienne de Senancour och den mycket långa dikten (192 sidor) Childe Harolds Pilgrimsfärd av Lord Byron. Båda texterna skildrar en besviken människa som söker harmoni i ensamheten, men som efter desperat kämpande med sig själv blir än mer förtvivlad. Efter sin genomläsning skapade Liszt ett hissnande virtuost konstverk för piano — ensamhet, förtvivlan, trots, längtan, ilska, djärvhet och orubblighet genomsyrar stycket, där det extatiska slutet svämmar över av stormande nedåtgående oktaver i vänsterhanden och hysteriskt  upprepade ackord i högerhanden. Avsnitt av recitativ och deklamerande talsång ställs mot de skönaste cantilenor. Det hela slutar i uppgivenhet, och hjälten lägger sig ner dör att dö i tonen Hi pianissimo.

Liszt ansåg att perfekta genomspelningar helt troget notbilden förstör mer än äventyrligt riskfyllt musicerande, och jag tar mig friheten att i hans anda avsluta den magnifika tondikten med ett trotsigt heroiskt hjälteackord utan ters. Att ändra i noterna eller göra tillägg eller strykningar ingick före den moderna tiden i den romantiske konstnärens arsenal, bara det skedde i enlighet med styckets anda. (ags 2023).

Pianisten och författaren Anders Gabriel Sundström är värmlänningen som sedan många år bor på Åland. Med fransk pianistutbildning och svensk fil.kand. i musik- och lärdomshistoria har han berättat och spelat på många olika håll, bl.a. i Stockholm, Helsingfors, Tallinn, Wien, Paris och Rom. Han har skrivit akademiska arbeten om Dante och Erik Gustaf Geijer, om Franz Liszt för Liszt Society i London, om beethoveneleven Ferdinand Ries för Ferdinand Ries Gesellschaft i Bonn, och när hans bok Beethoven i Sverige publicerades, liknade Svenska Dagbladet boken vid en guldgruva och musiktidskriften OPUS menade att boken är den ultimata biografin om Beethoven i Sverige — ”all inclusive.” 2020 publicerades Anders” andra bok — Franz Liszt Kontrasterna man — och Värmlands Folkblad skrev att ”Sundström ger en koncis och personlig införing i Liszts liv och karriär.” Förra våren framträdde Anders Gabriel Sundström på ungerska ambassaden i Stockholm där han berättade om sin lisztbok, i sommar spelar han Beethoven och Mussorgskij i Loviisa i Finland och höst Ture Rangström och Emil Sjögren i Rom.

Avestabördiga altviolinisten Aina Kraft studerar tredje året vid Musikkonservatoriet i Falun, Hon kommer tillsammans med sina vänner att spela bl.a. Stenhammars pianokvartett. Konserten inleds med två pianoelever från Avesta kulturskola.

Med reservation för ändringar samt feltryck

Uppdaterat 2023–03-07